Ericssonska

Ericssonska Stiftelsen uppfördes i slutet av 1920-talet och början av 1930-talet. Stadsarkitekt Gunnar Wetterling utformade planen med en mittaxel i enlighet med rådande klassiska ideal. De första husen uppfördes i stilren tjugotalsklassicism. De senare stenhusen ät byggda i en blandstil som visar tydlig påverkan från funktionalismens idéer.

Grosshandlaren Emil Ericssons vision var att stiftelsen skulle erbjuda ett drägligt boende för obemedlade äldre. Gunnar Wetterling skapade något helt annat än de nödtorftiga baracker som vanligvis erbjöds fattiga på den tiden. Ericssonska Stiftelsen försågs med wc och centralvärme, ljusa rum, färgrikedom och fina detaljer. Sju byggnader i en parkanläggning. Sammanlagt 68 ettor för de boende, en två för vaktmästaren samt en storslagen samlingssal i centralbyggnaden.

Byggnadernas underhåll var rejält eftersatt men å andra sidan var i princip allt original. Ingen ombyggnad eller rivning hade skett. Vårt huvudsyfte var att ta vara på denna skatt och att utförandet av ombyggnaden och nya tillägg skulle nå upp till ursprungbyggnadernas nivå.

De fyra trähusen byggdes om till 16 radhusenheter som inkluderar både vind och källare. Nya exteriöra tillägg är omsorgsfullt utformade takkupor. Två av de putsade stenhusen innehåller nu 36 studentlägenheter. De ursprungliga ettorna har renoverats och kompletterats med vindslägenheter. I centralbyggnaden finns nu 5 stora och ovanliga lägenheter bildade av flera mindre, samlingssalen samt vinden.

Utöver ombyggnad har nya komplementbyggnader fogats in i miljön så att viktiga siktlinjer behålls. Miljörum, carport och cykelförråd. Byggnaderna tar utgångspunkt i ett gemensamt eget formspråk. Den dovt gröna kulören underordnar sig de äldre byggnadernas varmgula kulör.

Projektet utfört i Meter Arkitektur AB. Arkitekter och delägare Peter Hulting och Bengt Karlsson.